Tolkning av partneravtal

Partneravtalet som aldrig ville ta slut

I rättsfallet NJA 2015 s 741 kom Högsta domstolen något överraskande fram till att en bestämmelse i ett partneravtal för en revisionsbyrå skulle tolkas så, att en partner som utträtt ur partnerkretsen men fortsatt att vara anställd av byrån kunde bli skyldig att betala skadestånd vid anställningens upphörande, trots att partneravtalet då sedan drygt ett år tillbaka hade löpt ut och upphört att gälla. Enligt § 10 första-andra stycket i avtalet hade en partner som slutade för att bedriva konkurrerande verksamhet (som anställd hos annan eller i egen verksamhet) att betala skadestånd med 50 procent av det senaste årets arvodesomsättning för de klienter som lämnade byrån (följde med till konkurrenten) inom ett år och 25 procent för dem som lämnade år två. I tredje stycket stadgades: ”Partner som utan att sluta anställning i Bolaget utträder ur partnerskapet har att iakttaga denna paragraf.” Enligt § 14 gällde avtalet för en femårsperiod och förlängdes med två år i taget om det inte sades upp enligt särskilda regler. Avtalet hade sagts upp och ersatts av ett nytt, vilket den aktuelle partnern inte tillträtt fastän han kvarstod som anställd.

En utgångspunkt vid en tvist om hur ett avtal skulle tolkas var enligt domstolen att söka ta reda på vad parterna gemensamt åsyftat vid avtalsslutet. När individuella förhållanden inte kunde fastställas eller inte gav ledning fick tolkningen bygga på ”objektiva grunder”. Vad som avses är oklart. Begreppen ”objektiv” och ”subjektiv” kan i sammanhanget tolkas på många olika sätt. Grundbetydelsen är dock att en bedömning på subjektiva grunder tar hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet, medan en bedömning på objektiva grunder inte gör det. Att vid avtalstolkning inte ta hänsyn till förhållandena i det enskilda fallet är knappast försvarigt och inte heller den metod som Högsta domstolen tillämpar. Inte heller någon annan av de förekommande definitionerna av ”objektiv” passar emellertid in på den distinktion mellan vad jag brukar kalla partsorienterad och uttrycksorienterad tolkning som domstolen här torde åsyfta.

Utgångspunkten vid en bedömning på ”objektiva grunder” var enligt domstolen avtalets ordalydelse. När ordalydelsen gav utrymme för olika tolkningar eller inte gav något besked alls, måste ledning sökas i andra faktorer, såsom avtalets systematik och villkorets samband med övriga villkor, bakgrunden till regleringen, dvs villkorets syfte, avtalsföremålets natur och ibland parternas ställning. Det var i allmänhet också naturligt att utgå ifrån att ett avtalsvillkor skulle fylla en förnuftig funktion och utgöra en rimlig reglering av parternas intressen. Domstolen likställer något överraskande ”bakgrunden till regleringen” med ”villkorets syfte”. I den faktiska kontexten för ett avtal kan emellertid ingå åtskilligt mer än det syfte som parterna tänkt sig med en avtalsklausul (eller med avtalet som sådant).

Partneravtalen reglerade enligt Högsta domstolen parternas samverkan för ett gemensamt ändamål ”utan någon klar motpart”. Vad domstolen avser är inte helt lätt att förstå. Motparter finns i processer, inte i avtal. Ett avtal kan ingås mellan två eller flera parter. Ett stort antal parter ger inte i sig upphov till någon oklarhet om vilka som är parter. Parter kan befinna sig på olika sidor i så måtto att till exempel två makar tillsammans köper en fastighet av två andra makar.  Inga av dessa parter är dock motparter i avtalet. Ett partneravtal utgör ett exempel på ett avtal inom samarbetskategorin. Ofta är det antagligen fråga om ett enkelt bolag. Om så inte är fallet handlar det antagligen om ett enkelt samarbetsavtal. Det kan samtidigt utgöra ett aktieägaravtal. I ett partneravtal ingår var och en av parterna typiskt sett avtal med samtliga övriga parter. Samtliga parter intar typiskt sett samma rättspositioner med avseende på vad som skall presteras. Någon distinktion motsvarande den mellan säljare och köpare finns således inte. Möjligen är detta vad som avses med avsaknaden av ”någon klar motpart”.

Villkoren i det aktuella partneravtalet fastställdes efter diskussion vid partnermöten. Utrymme för ”individuell förhandling av avtalsvillkor” saknades enligt domstolen. Även här är det oklart vad som avses. Säkert kunde olika avtalsparter påverka avtalsvillkoren under de (per definition individuella) förhandlingar som föregick avtalsslutet. Möjligen avses i stället att individuella avvikelser inte tilläts, men det är ju något annat än en individuell förhandling mellan avtalets parter (genom vilken de själva bestämmer villkoren i stället för att bara skriva på ett avtal på förväg upprättade standardvillkor).

Partnerkretsen i revisonsbyrån, som bestod av omkring 140 personer, varierade över avtalstiden. Någon gemensam partsavsikt kunde inte fastställas. § 10 tredje stycket tillade avtalet en ”avtalad efterverkan” ”i vart fall under återstående avtalstid”. § 14 berörde inte frågan, vilket föranledde Högsta domstolen till den något överraskande slutsatsen att avtalets ordalydelse inte gav något besked om skadeståndsskyldighet förelåg i ett fall som detta. Närmare sanningen vore nog att säga att det i avtalets ordalydelse saknades grund för en rättsverkan utöver avtalstiden. Det är ju just den aktuella frågan som avtalstiden är till för att reglera.

En annan möjlighet kunde ha varit att hävda att orden ”utträder ur partnerskapet” inte bara avser utträde under avtalets löptid, utan även ”utträde” genom underlåtenhet att teckna nytt avtal när avtalet löpt ut och sagts upp i vederbörlig ordning samt därför upphört att gälla mellan samtliga parter. Språkligt sett är en sådan tolkning svår att försvara. En tredje möjlighet vore att genom fyllning komplettera avtalet med ett längre gående skadeståndsansvar än vad som följde av kontraktets innehåll. En sådan åtgärd skulle nog ha uppfattats som ett väl djärvt ingrepp i avtalsfriheten. Frågan är emellertid om inte detta var just vad som skedde. Det är vanligt förekommande att domstolar döljer utfyllning av avtal bakom vad som traditionellt brukar kallas ”tolkningens täckmantel”.

Syftet med skadeståndsskyldigheten vid utträde ur partnerskapet var att hålla ihop partnerkretsen och skydda verksamheten. Sanktionen skulle verka avskräckande samt skydda byrån och dess ägare mot skada. Syftet talade enligt Högsta domstolen tydligt för att skadeståndsbestämmelsens tillämplighet inte var begränsad till avtalets löptid. Argumentets relevans förutsätter att det handlar om tolkning i inskränkt bemärkelse och att domstolen således uppfattar uttrycket ”utträder ur partnerskapet” såsom omfattande även ”utträde” i samband med avtalets upphörande mellan samtliga parter.

Partneravtalet medgav inte att en partner sa upp avtalet under dess löptid men kvarstod i sin anställning. Om skadeståndsskyldigheten inte hade effekt efter det att avtalet löpt ut skulle bestämmelsen därför enbart kunna tillämpas sedan en särskild överenskommelse träffats med en partner om utträde under avtalstiden. Sanktionen skulle då inte fylla någon rimlig funktion för de situationer som reglerades i avtalet. Detta talade enligt Högsta domstolen ”i betydande grad” mot att skadeståndsskyldigheten var begränsad till avtalets löptid. Slutsats är något överraskande, eftersom domstolen tidigare i domen konstaterat att bestämmelsen om avtalets ”efterverkan” infogats i avtalet för att hantera just sådana situationer där särskilda överenskommelser träffats (vilket tidigare skett med mindre lyckat resultat).

Någon avgörande vikt kunde enligt Högsta domstolen inte fästas vid att klausulen blev betungande för den partner som hade trätt ut ur partnerkretsen, eftersom var och en av avtalsparterna inte bara hade ett intresse för egen del av att undgå skadeståndsskyldighet, utan också ett övergripande intresse tillsammans med övriga i företaget av att kollegerna inte lämnade kretsen och blev konkurrenter. Styrelsen i partnerskapet hade i avtalet getts möjlighet att jämka tillämpningen av bestämmelsen (jfr 36 och 38 §§ avtalslagen). Frågan är om domstolens resonemang räcker ända fram. Det var ju inte så att samtliga parter hade ett intresse av att hålla kvar de övriga vid partneravtalet, medan en ensam part hade ett intresse av att inte bli bunden för hårt. Samtliga parter hade naturligtvis båda dessa intressen.